Роскошь - Lyx
Jag hade tänkt skriva om ryssar och deras behov av att skryta om materiella saker, deras förkärlek för vidrig lyx och deras önskan av att framstå som скромные (blygsamma) men med resultatet att det bara blir skrattretande.
Någon hade ju så klart redan gjort det.
Gör inte mig nåt eftersom jag ändå inte känner för att skriva för tillfället.
Jag länkar istället.
Kolla in det här: http://www.themoscowtimes.com/stories/2006/01/17/045.html
Läs gärna Moscow Times förresten. Skrivet av västerlänningar för västerlänningar. Lättläst (engelska) men inte alltför nyanserat kanske.
Det är inte bara roligt
Av det jag har skrivit så är det kanske lätt att tro att det bara är kul jämt i Moskva. För det mesta är det bara soft, askul och galet. Ibland blir man dock så fruktansvärt irriterad på vissa grejer. Tänkte upplysa om vissa centrala irritationer för att ge en objektiv bild av Moskva.
Smågrejer som irriterar som fan:
Billarm. Invånarantalet i Moskva pendlar någonstans i krokarna mellan 12-15 miljoner. Vissa säger att det bor så många som 20 miljoner i Moskva. Det är en satans massa folk i alla fall. Många av dessa har bil och alla bilar har larm. En satans massa bilar med andra ord. Alla larm är kassa, jättekänsliga, och går av hela tiden, när som helst på dygnet. Visst, tänker ni, hur känslig är du själv på en skala, om du låter billarm gå dig på nerverna? Lätt för er att säga men när ni legat vaken fem nätter i rad för att nån jävla georgiers sketna Lada står nere på gatan och tjuter så väcks vissa mordiska instinkter till liv, och en röst på Родина (Rodina) känns plötsligt helt rimligt.
Hundar. Eller snarare vildhundar. De är överallt. För det mesta är de rätt harmlösa och söta, streetwise som fasen (såg med egna ögon hur en flock hundar åkte metron fem stationer). Men de skäller ibland också. Och billarmen aktiveras av deras skall. Följdaktligen alltså jävligt irriterande, speciellt om nätterna.
Trafiken. Nu har vi nästan gått över från smågrejer som irriterar till riktigt stora irritationsmoment av typen samhällsproblem. Trafiken är helt sjuk. Det finns visserligen regler för hur man ska köra och var, men folk skiter i det eftersom 100 rubel till en frågvis milisman gör att alla problem med lagen försvinner. Vem har inte åkt taxi med en grävskopa eller en man från Azerbadzjan med bara guldtänder eller en döv kille som inte förstår vad milisen säger när vi alla blir stoppade? Hur som helst så är bilarna överallt, även på trottoarer och gångvägar, och de litar kallt på att du flyttar på dig när de kommer susandes i 50 km/h på gångvägarna. Störst först som det heter. Sjukt irriterande. Sen kan man få stå och vänta i femton minuter på att gå över vägen på vissa ställen, där det inte finns underjordiska övergångsställen, eftersom bilströmmen är konstant och aldrig sinande. Folk kör som idioter eftersom de saknar utbildning* och självbevarelsedrift (s.k. självbevarelsebrist (c) E.A.), svävar fram och tillbaka mellan olika körfält, blinkar vänster men svänger höger, backar tillbaka på motorvägen, kör i 150 km/h i innerstan. Tutan är viktigast av allt. Bilbälten finns inte ens i vissa bilar (se tidigare inlägg om den ryska fatalismen). Det sägs att om man vill bli långlivad i Ryssland så ska man hålla sig till två regler 1) Tjänstgör inte i armén och 2) byt inte körfält, vilket också förklarar varför medellivslängden i Ryssland för män är lägre än pensionsåldern.
*Även om du kör perfekt vid uppkörningen kan de ändå neka dig körkort eftersom de vill ha mutor för att ge dig det. Därför väljer de flesta att ge mutorna direkt och slippa uppkörningen. De här hemma som säger att man "köper" sitt körkort på körskolan har ingen aning om vad de snackar om.
Snuten. Eller milisen. Det var värre förut, men de kan begära att få kolla dina papper (pass, visum, registrering) när som helst. Även om allt är helt rätt kan de ställa till med trubbel, ingenting som ca. två-trehundra rubel inte fixar men ändock: irriterande. Generellt sett är det väl jobbigare om du är georgier eller tjetjen. Sen är det i och för sig lite irriterande när de tar ditt pass, studerar det länge med en överdrivet skeptisk min och sen säger: Aha, Schweiz. Där har ni fina berg och god choklad. Jävla idioter. Jag är numera så trött på det att jag bara säger ja, Alperna är fina så här års.
Tanter. Gamla gubbar. Sovjet-besserwissrar. Jävligt irriterande. Råkade mest ut för dem när jag bodde på universitetet. Ska alltid lägga näsan i blöt, konstant säga till dig vad du får och inte får göra, vem du absolut INTE får ta med in på rummet, och när du ska vara hemma om kvällarna. Ok, jag är snart 23, ge fan i vad jag gör liksom. Jag betalar hyra, det är det enda ni ska bry er om. Va jobbigt det måste vara för dem som är runt 30, 40. De får ju höra samma gamla gnäll. Tänk när hela landet var som på universitetet... Då förstår man plötsligt hur det måste ha varit att leva i Sovjet. Nåja, egentligen är det väl mindre irriterande eftersom de här gubbarna och gummorna snart kommer kila vidare och ersättas av nästa generation som är lite mer продвинутый.
Kommer nog inte på mer irriterande grejer... Gör jag det så skriver jag in det.
Annars är det hur soft som helst i Moskva.
Vad är en ryss?
Så där ja, så var det dags att tillföra lite mer kuriosa kring världens ballaste stad. Denna gång med å, ä och ö. Just det, jag är hemma i stockholm och hämtar lite väl behövda krafter inför nästa galna termin pa världens mest stalinistiska universitet.
Om man nu ska komma till pudelns kärna och identifiera det riktigt ryska, vad ska man då sätta fingret på? Det flitiga supandet? Alla super, det är inget typiskt för ryssarna. Nationalismen, patriotismen? Inte bara ryssarna, ta jänkarna , eller våra grodätande EU-grannar i söder som exempel. Nä, om man verkligen ska komma med ett särdrag som är extra framträdande hos just ryssarna så har vi den
ryska fatalismen. I korthet: smäller det så smäller det. Tillåt mig förklara.
Vad detta egentligen betyder är att ryssarna är så förbaskat säkra på att ingenting du gör kan ändra din situation, din väg genom livet eller ditt levnadsöde. Jag får helt enkelt förklara med några illustrerande exempel så ni hajar:
Jag åker bil med Anja genom Moskva på trädgårdsringen. För den som inte åkt här tidigare så är det en väldigt stor väg: Åtta filer i varje riktning utan något staket eller annat hinder som skiljer de bägge riktningarna från varandra. Anja kör i yttersta filen i 120 km\h med mötande trafik i samma hastighet bara 30 cm till vänster. Jag sitter i passagerarsätet, svettas och är allmänt smånervös och föreslår: "Du skulle inte kunna sakta ner lite eller välja en annan fil? Tänk om någon från andra hållet råkar komma över på vår sida...". Anja (helt allvarlig): "Это судьба (Det är ödet) ".
Att sedan försöka diskutera detta är helt fruktlöst. T.ex: "Ja, men om du kör saktare så hinner du ju se om nån kommer över på vår sida och undvika krock", eller "Ja, men om du väljer en fil närmre mitten eller mot vägkanten så är ju chansen större att vi slipper krocka med den som kommit över på vår sida av vägen". Svaren man får är i stil med: "Äh! Då krockar vi nog med nån från påfarten istället. Om vi kör saktare kommer de köra in i oss bakifrån istället".
En annan gång fick Anja och Vika syn på mitt bärbara brandlarm hemma hos mig. Med uppriktig undran frågar de mig varför jag har ett brandlarm. För att om det brinner vill jag veta det, svarar jag, och hinna ut innan jag brinner inne och dör. Jag ser till att förklara långsamt så de ska förstå att jag är seriös när jag säger att jag är mån om att fortsätta leva och att jag inte vill dö i en eventuell brand (särskilt som det är gas i huset och elledningar från 1961). "Это судьба Маркуша (Det är ödet) ". Åter igen: "Ja, men om jag har larm så hinner jag bli förvarnad och hinner kanske ut, till skillnad från om jag inte haft larm och dör i sömnen utan förvarning". Jag tar det långsamt, som om jag förklarar för ett par barn på dagis. Vika svarar: "Fast du kanske ändå inte hör larmet". Jag: "Fast om jag inte har nåt larm alls så kommer jag ju garanterat inte att höra det". Vika: "Fast du kanske inte kommer ut ändå, det kanske är stopp i trapphuset". Jag: "Men va fan, vill du att jag ska brinna inne eller?".
Apropå det så är det otrendigt att ha broms på sina in-lines i Moskva. Kan du stanna utan broms då? frågar jag Anja. "Это судьба Маркуша".
Tamaras hund sprang bort för någon månad sen. Hon var ute och gick med den i centrum nära Манежская Площадь när ett billarm gick av. Hunden blev skraj och stack och kom inte tillbaka. Varför hade du inte koppel frågar jag, då hade den ju inte kunnat sticka. Ödet så klart.
Jag försökte ställa allt detta på sin spets och hetsade vid ett par tillfällen bl.a. Anja att göra något dumdristigt, t.ex. att köra mot rött eller att ta ut alla sin sparade pengar och ha dem i ytterfickan pa pälsen. "Маркуша, ты что, ку-ку?". Det är ju livsfarligt. Men det är ju ödet, säger jag. Så mycket ödet är det inte säger hon då.
Ryssarna är alltså inte bara ingrodda fatalister utan även sjukt inkonsekventa.
Sen får man ha i åtanke att detta sätt att tänka antagligen genomsyrar den ryska in- och utrikespolitiken.
Antagligen är det kommunismen som är skurken i dramat. Om man är van vid att statsapparaten har järnkoll på sina medborgare och styr vad de ska göra och tänka är det kanske inte så märkligt ändå att man lägger hela sin tillvaro i händerna på en osynlig påhittad kraft som bestämmer vad som kommer hända. Och att ifrågasätta detta eller försöka ändra sakernas förlopp är meningslöst, för det har det alltid varit tidigare.
Också väldigt bekvämt att kunna skylla sin dumhet, lättja eller likgiltighet på ödet. Då slipper man ju själv ta ansvar också.
Ska själv börja köra med "ödesnacket" när det passar och se hur lång tid det tar innan Anja tappar tålamodet och ballar ur.
Undrar ni över nåt annat ryskt så droppa en line eller två:
markusiryssland@spray.se
