Studentens guide till Moskva

Vad är en ryss?

Så där ja, så var det dags att tillföra lite mer kuriosa kring världens ballaste stad. Denna gång med å, ä och ö. Just det, jag är hemma i stockholm och hämtar lite väl behövda krafter inför nästa galna termin pa världens mest stalinistiska universitet.

Om man nu ska komma till pudelns kärna och identifiera det riktigt ryska, vad ska man då sätta fingret på? Det flitiga supandet? Alla super, det är inget typiskt för ryssarna. Nationalismen, patriotismen? Inte bara ryssarna, ta jänkarna , eller våra grodätande EU-grannar i söder som exempel. Nä, om man verkligen ska komma med ett särdrag som är extra framträdande hos just ryssarna så har vi den ryska fatalismen. I korthet: smäller det så smäller det. Tillåt mig förklara.

Vad detta egentligen betyder är att ryssarna är så förbaskat säkra på att ingenting du gör kan ändra din situation, din väg genom livet eller ditt levnadsöde. Jag får helt enkelt förklara med några illustrerande exempel så ni hajar:

Jag åker bil med Anja genom Moskva på trädgårdsringen. För den som inte åkt här tidigare så är det en väldigt stor väg: Åtta filer i varje riktning utan något staket eller annat hinder som skiljer de bägge riktningarna från varandra. Anja kör i yttersta filen i 120 km\h med mötande trafik i samma hastighet bara 30 cm till vänster. Jag sitter i passagerarsätet, svettas och är allmänt smånervös och föreslår: "Du skulle inte kunna sakta ner lite eller välja en annan fil? Tänk om någon från andra hållet råkar komma över på vår sida...". Anja (helt allvarlig): "Это судьба (Det är ödet) ".

Att sedan försöka diskutera detta är helt fruktlöst. T.ex: "Ja, men om du kör saktare så hinner du ju se om nån kommer över på vår sida och undvika krock", eller "Ja, men om du väljer en fil närmre mitten eller mot vägkanten så är ju chansen större att vi slipper krocka med den som kommit över på vår sida av vägen". Svaren man får är i stil med: "Äh! Då krockar vi nog med nån från påfarten istället. Om vi kör saktare kommer de köra in i oss bakifrån istället".

En annan gång fick Anja och Vika syn på mitt bärbara brandlarm hemma hos mig. Med uppriktig undran frågar de mig varför jag har ett brandlarm. För att om det brinner vill jag veta det, svarar jag, och hinna ut innan jag brinner inne och dör. Jag ser till att förklara långsamt så de ska förstå att jag är seriös när jag säger att jag är mån om att fortsätta leva och att jag inte vill dö i en eventuell brand (särskilt som det är gas i huset och elledningar från 1961). "Это судьба Маркуша (Det är ödet) ". Åter igen: "Ja, men om jag har larm så hinner jag bli förvarnad och hinner kanske ut, till skillnad från om jag inte haft larm och dör i sömnen utan förvarning". Jag tar det långsamt, som om jag förklarar för ett par barn på dagis. Vika svarar: "Fast du kanske ändå inte hör larmet". Jag: "Fast om jag inte har nåt larm alls så kommer jag ju garanterat inte att höra det". Vika: "Fast du kanske inte kommer ut ändå, det kanske är stopp i trapphuset". Jag: "Men va fan, vill du att jag ska brinna inne eller?".

Apropå det så är det otrendigt att ha broms på sina in-lines i Moskva. Kan du stanna utan broms då? frågar jag Anja. "Это судьба Маркуша".

Tamaras hund sprang bort för någon månad sen. Hon var ute och gick med den i centrum nära Манежская Площадь när ett billarm gick av. Hunden blev skraj och stack och kom inte tillbaka. Varför hade du inte koppel frågar jag, då hade den ju inte kunnat sticka. Ödet så klart.

Jag försökte ställa allt detta på sin spets och hetsade vid ett par tillfällen bl.a. Anja att göra något dumdristigt, t.ex. att köra mot rött eller att ta ut alla sin sparade pengar och ha dem i ytterfickan pa pälsen. "Маркуша, ты что, ку-ку?". Det är ju livsfarligt. Men det är ju ödet, säger jag. Så mycket ödet är det inte säger hon då.

Ryssarna är alltså inte bara ingrodda fatalister utan även sjukt inkonsekventa.

Sen får man ha i åtanke att detta sätt att tänka antagligen genomsyrar den ryska in- och utrikespolitiken.

Antagligen är det kommunismen som är skurken i dramat. Om man är van vid att statsapparaten har järnkoll på sina medborgare och styr vad de ska göra och tänka är det kanske inte så märkligt ändå att man lägger hela sin tillvaro i händerna på en osynlig påhittad kraft som bestämmer vad som kommer hända. Och att ifrågasätta detta eller försöka ändra sakernas förlopp är meningslöst, för det har det alltid varit tidigare.

Också väldigt bekvämt att kunna skylla sin dumhet, lättja eller likgiltighet på ödet. Då slipper man ju själv ta ansvar också.

Ska själv börja köra med "ödesnacket" när det passar och se hur lång tid det tar innan Anja tappar tålamodet och ballar ur.

Undrar ni över nåt annat ryskt så droppa en line eller två: markusiryssland@spray.se

posted by Moskoviten @ 6:28 PM